Statusuppdatering

Hej !

Nu har jag varit sjukskriven i 3 veckor, och idag var jag på nytt läkarbesök. Resultatet blev ytterligare totalt 4 veckors sjukskrivning. De 2 första veckorna är 100 %, och de sista 2 veckorna står tillsvidare som 50%, med förhoppning om att jag skall kunna återgå lite lätt till att jobba då. Men skulle jag i slutet av de första två veckorna känna att jag inte kommer att kunna arbeta, så höjer doktorn upp det från 50 till 100 % även de sista två veckorna. Det känns tryggt att veta att jag själv kan få känna vad jag klarar. Det är en riktigt bra läkare jag har på vårdcentralen, han är mycket bra att prata med och man behöver inte känna sig ifrågasatt på något sätt. Från början ville han sjukskriva mig på 100% i fyra veckor direkt, det var faktiskt min idé att dela upp procenten, mest för att ha ett mål att sikta och framför allt hoppas på, och skulle inte det gå så vet jag ju att det går att ordna. Honom har jag fullt förtroende för. Det gäller även sjukgymnasten jag går hos. Hon är också väldigt bra att prata med, och hon visar full förståelse för mina problem och att jag har ont, och jobbar därefter. Just nu är det en del övningar jag jobbar med så mycket jag bara känner att jag kan och klarar av. Dessutom får jag elakupunktur, nålar i rygg och ben som hon sedan kopplar ström på för att förhoppningsvis få lite bättre effekt. Ännu har det inte vänt med vare sig värk eller något annat, utan det är status quo mot tidigare. Men som sagt det viktiga nu är att framförallt jobba med övningarna hur tråkiga och ibland meningslösa de ibland än kan kännas, och dessutom köra vidare på akupunkturen. Övningarna är ju inte direkt några gymövningar med tunga vikter, utan små rörelser som man ibland knappt känner själv, men som syftar till att få buktningen på disken som ligger och klämmer nerverna att gå tillbaka samt att stärka upp den inre bålmuskulaturen som då skall kunna stötta upp ryggen bättre. ( Det blir alltså tyvärr inget sexpack på magen av den här träningen :) ) Och det är ju bara att inse att detta kommer att ta sin tid. Eller som doktorn uttryckte det idag " Hur lång tid det tar innan du blir fri från det här är det väl bara han däruppe som vet, så vi börjar väl med en månad".

Diagnosen jag fick efter magnetröntgen var diskrubbning, det var alltså inget diskbråck. På sätt och vis är det ju skönt att det inte var så. Men samtidigt hade man kanske kunnat operera ett diskbråck och kanske hade problemet löst sig snabbare då. Samtidigt kunde man ju fått vänta länge på en operation och få dras med problemet ännu längre. Så man får väl se det positivt att utav två onda ting var det det "minst" onda man hade. Men nu har man det iallafall bekräftat, vilket betyder att man vet vad man jobbar med/mot..

Det är konstigt att det man inte kan/får göra längtar men som en tok efter. Jag pratar om träning.. Jag är så otroligt sugen på att gå ut och köra en löprunda trots minusgrader och is/snöbelagda löpvägar. Eller ställa mig på Crosstrainern för ett tufft entimmesprogram.. Jag hoppas att jag har den känslan kvar när det här väl är över, för då skall det tränas.. Jag lovar!!

"AMAT VICTORIA CURAM ! "

Men för nu säger jag bara hejdå!!
Skriver snart igen hoppas jag!!

/ CJ

Jäkla skit !!

Just nu känns det bara tråkigt och hopplöst... Jag är så förbannat beviken på att ryggbesvären kom nu. Jag hade innan julhelgen sett fram emot att dra igång träningen igen efter jul. Vad händer? Jo denna skiten kommer istället, och det slutar med att jag knappt kan göra någonting.
Jag känner mig så besviken på att inte kunna göra det jag sett / ser fram emot att få göra. När jag väl vill börja träna, och känner träningssuget i hela kroppen, så är det tvärstopp.
Starten i Borås är ju så gott som körd. Det kommer ju att ta ett antal månader innan detta läker ut, om det nu gör det av sig själv, eller om det behöver skäras lite i mig. Jag bryr mig egentligen inte om vilket, går det snabbare med operation, så kom igen bara!!! Fram med kniven!!!
Jag är ganska van vid värk och smärta efter åren med nacken, men detta gör emellanåt ont på ett sätt jag inte är van vid, och är så uttröttande att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen, känns som att ländryggen inte orkar hålla uppe kroppen..

I fredags gjorde jag magnetröntgen, och tisdag/onsdag denna veckan kommer svaret. Återstår bara att se vad det blir, och hoppas på det bästa. Vad det bästa är vet jag inte riktigt...
Känner mig just nu rätt så deppig och besviken. Jag är trött av tabletterna och värken. Jag är lättirriterad, något som stör mig eftersom jag normalt sett inte är det. Allt känns bara tråkigt och segt för tillfället. Kanske kan svaret på MR hjälpa till, men just nu kan jag inte se hur det skulle hjälpa...

Det kommer att lösa sig förr eller senare, det vet jag ju, men just nu har jag inte den positiva inställningen, och det känns bara som att det kommer att ta evigheter.

Detta är nog ett av de mest negativa inlägg jag har skrivit sen jag började, men det är såhär jag känner just nu. Det är inte den person jag normalt sett är, jag brukar vara en ganska positiv person som försöker se den ljusa sidan på det mesta, men just nu orkar jag inte det. Jag är för besviken, trött och seg, och dessutom ovetande om hur lång tid detta kommer att ta. Ovissheten och värken är väl det som känns mest jobbigt just nu.

Jag återkommer när jag vet mer...

Ha det gott i den härliga snön!!!

/ CJ