Hallå! Livet, vänta på mig !

Jag hatar att vara på jobbet när det gör ont. Man känner sig så otroligt slö, trött och oengagerad. Jag vill vara den jag var innan olyckan. Killen som sprang ett par mil i veckan och orkade nästan hur mycket som helst. Inte den jag känner mig som idag. Man går och jobbar på morgonen, På jobbet står och går man allra största delen av dagen utom på rasterna, på betonggolv. Kommer hem på eftermiddagen/tidiga kvällen och är helt slut. Inte sällan slocknar man vid tv:n runt kl 20-21. Hur roligt liv är det med två barn och fru? Ofta känner man bara att man inte hänger med livet. Det känns som att livet helt enkelt springer ifrån en. Det värsta är känslan av otillräcklighet, framför allt mot barnen. Pappa kan vi inte göra det, pappa kan vi inte göra det?? Nä, Pappa orkar inte just nu, vi får se sedan. Man vet att det kommer troligtvis inte att bli sedan heller utan det man gör är att ge falska förhoppningar. Men man vill så gärna att det verkligen skall bli sedan, man vill det så mycket att man verkligen tror att: ja kanske senare. I sådana lägen hatar man hur livet har blivit. Jag tror att jag har gnällt klart för den här gången, nu är det snart helg. Och imorgon fredag skall jag på kurs i Göteborg. Intressant att träffa en blandning av nya och gamla bekantskaper. Problemet är som vanligt att sitta på en sådan tillställning en hel dag och oftast inte på alltför bekväma stolar. Men men.. Det löser sig. Ha en riktigt god natt, och ha det bra tills nästa gång vi hörs !