14/8-09 16 dagar kvar

Fredag 14/8

Gokväll !
Eller som dom sjunger i chipsreklamen " Det är dags för fredagsmyyyyyyys" :-)
Jag har ingen träning inplanerad idag, utan låter kroppen få vila.

Istället tänkte jag skriva lite om träning och motivation.
Idag är det 27 dagar sedan jag började med min träning för att kunna delta i den motions/sprint Triathlon jag har anmält mig till. Men hur kommer det sig då att man går från att inte ha tränat något alls, till att ge sig på att träna upp sig på 6 veckor för att kunna genomföra den tävling som kommer. Givetvis sitter mycket i min personlighet.
Jag har alltid varit en tävlingsmänniska, och när jag ger mig in i något sådant här så blir det en tävling mot mig själv. Och det handlar inte bara om målsättningen att " jag är glad om jag tar mig runt" det existerar inte. Jag har en egen målsättning om att jag åtminstone vill ha ett visst antal deltagare efter mig i resultatlistan, hur många kommer jag att behålla för mig själv iallafall tills efter tävlingen. För mig är detta inte bara ett motionslopp utan en riktig tävling, Jag är där för att komma före så många som möjligt ( Helst alla :-) hur många det blir får vi se..
Och det skall bli så kul att få vara med i en sådan här tävling. Känna adrenalinet innan och under loppet, alla människor som är ute för att titta och heja, känna den där känslan i kroppen att nu jäklar är det dags, det är detta jag har tränat för.
Att vara sådan tävlingsmänniska är både på gott och ont, det negativa kan vara att man pressar sig lite för hårt och att det sedan slår tillbaka. Det positiva är att man lättare kan motivera sig till träningen eftersom man vet att man har gott av det på tävlingen.

27 dagar sedan jag började träna alltså, på dessa 27 dagar har jag kört totalt 23 träningspass på sammanlagt 20 mil uppdelat på 10 cykelpass, 8 löppass och 5 simpass på olika distanser. Kortare i början och längre eftersom. Måste säga att jag är ganska nöjd med resultatet såhär långt, men det är inte utan att man kan känna lite nervositet i att det "bara" är 16 dagar kvar. Men den positiva känslan överväger helt klart.

Motivationen sitter naturligtvis delvis i det jag skrev om att vara tävlingsmänniska och älska att komma springande eller cyklande med en hejande publik utefter banan, men i mitt fall är det mera som har motiverat.
Det finns en tjej som bloggar på Lymebloggen. Emma heter hon och har precis tagit sig ur sitt helvete av kronisk sjukdom. Att följa henne i sin kamp och kunnat läsa att hon efterhand som hon blivit bättre börjat löpträna och till slut delta i olika lopp har också motiverat mig och fått mig att känna att då borde ju jag också kunna komma igång. Hoppas ni har en bra semester Emma.

Det finns också en kille som bloggar på " En pappas plats i rymden " PO. Vi har en hel del gemensamt, inte bara sjukdomsmässigt, men han har förutom whiplash även drabbats av epilepsi, och har en lång väg kvar att vandra. Men han kämpar på, och han , precis som jag, vill fortsätta att leva som vanligt trots skadan. Vi vet båda två att det inte alltid är möjligt, vilket är ett faktum som ingen av oss hittills kunnat lära oss att acceptera. Men PO, nu kör vi.. Du är suverän på att skriva, och dina inlägg motiverar mig till att vilja fortsätta träna.
Han skrev faktiskt ett inlägg om mig för inte så längesedan. Om hur jag via denna bloggen motiverar honom till att " ta sig i kragen" och ge honom en knuff i ryggen uppför den branta backen vi kämpar i.

Jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite rörd av att läsa detta. Jag hade inte en aning, inte en tanke, på att det jag skriver faktiskt skulle kunna motivera någon annan positivt. Det känns helt fantastiskt roligt, och jag är jättejätteglad för att jag genom att dela med mig av en del av mitt liv och min kamp, kan påverka någon annan i en positiv riktning.
PO: Keep up the good work bro´. :-) !!!!!

Men det som motiverar mig absolut mest är min familj, min fru står bakom mig till 110%. Stöttar och peppar mig när det känns tungt. " Jagar" på mig när det behövs och öser positivitet över vad träningen gör med mig. Det ger mig mer kraft att orka..
Vår dotter förstår väl inte riktigt vad jag håller på med ( det gör å andra sidan inte alltid jag heller:-) , men vet att " dom skall titta på pappa i en tävling snart" vilket räcker för henne, och mig.
Vår son som tycker det är kul att följa pappas träningsdagbok, och som också blivit motiverad till att träna, och numera är ute och joggar nästan varje dag. Det värmer att se att jag påverkat honom till att själv vilja träna sig. Det är jättekul att se, plus att det gör honom bättre tränad till allt hockey och fotbollsspelande. Och han gillar det själv också.

Jag måste faktiskt säga att det känns ganska skönt nu. Jag är på god väg mot att genomföra en tävling som jag ALDRIG trodde skulle vara möjligt bara för några månader sedan.

Tack till alla Er som läser denna bloggen, ni har också stor del i att jag blir motiverad att fortsätta träna, jag vill ju gärna ha något att berätta för er :-) ..

Detta blev längre än jag tänkt mig, men det var väldigt kul att skriva om.
Nu kör vi på mot mitt första träningsmål..
Ha en trevlig fredagskväll!!

/ CJ