18/8-09 12 dagar kvar

Tisdag 18/8

Godafton !
Idag blev det som planerat simning. Totalt 1000m idag också, varav 500m frisim. Det kändes bra, känns som att de muskler som används till frisimmet iallafall har vant sig lite vid att få jobba.
Simningen känns bättre och bättre för varje gång, och även här finns det hopp. Simningen är ändå den gren som jag känner mig "sämst" på, antagligen för att man aldrig tränar på det annars. Cykel och löpning är ju en sak, men simningen är ju mer teknik, och det känns bra att jag märker förbättringarna just där.

Börjar känna lite, nervositet/pirr, inför tävlingen. Lite tvivel kryper på i skallen ibland. Frågor som: "Vad pysslar jag med?" och " klarar jag detta, är jag tillräckligt tränad?".
Men jag vet ju egentligen att jag kommer att klara mig runt, det är bara min egen målsättning som spökar lite i huvudet. Men då är det bara att upprepa Meningen med stort M för sig själv ett par gånger: Ha ha, Jag är fan bäst..
En del av tankarna ligger väl också i att det inte bara är att cykla och springa lite, utan det kommer moment som växlingar mellan grenarna, försöka få av våtdräkten med lite stress i kroppen m.m. Moment som man inte är van vid. Men det gäller väl bara att tänka klart, och inte stressa upp sig, så skall väl det också gå bra.

Oavsett resultat, eller om det av någon oförutsedd händelse skulle skita sig med racet, så kommer INGEN, varken jag själv eller någon annan att någonsin kunna säga att jag iallafall inte försökte. För satsat har jag gjort, jag har gett allt för att kunna ge järnet i detta, och bara det gör att jag känner en personlig tillfredställelse i att veta att jag faktiskt kan motivera mig själv och ta mig i kragen när jag verkligen vill något. Jag vet att jag inte tappat den tävlings/vinnarinstinkten jag hade förr, och den känslan är riktigt riktigt skön..

Apropå nervositeten, så kommer jag att tänka på ett tillfälle när jag var 14/15 år och skulle följa med klubbens juniorlag i fotboll till en juniorturnering över helgen. Det var matcher i stort sett dygnet runt, och vi skulle spela vår första match vid 22-tiden på fredag kväll i på huvudplanen i stora hallen (det var inomhus), På läktarna satt det ca 2000 personer och tittade. Och innan vår match skulle börja, så stod vårt lag på läktarn och väntade. Där såg vi all publik som satt och tittade, och hejade. Och jag kommer ihåg att jag var så nervös att benen bara darrade. Men så blev det vår tur, och så fort jag satte båda fötterna på planen, så sa det bara "pang" och nervositeten försvann, kvar fanns bara fullt fokus på planen och vad jag skulle göra de närmsta 20 minuterna.
Hur gick då matchen? Jodå vi tog ledningen med 1-0, och gissa vem målskytten var.... Jodå, det var den tidigare så nervöse killen som benen bara darrat på några minuter tidigare. Man hörde publiken jublade och applåderade, och speakern ropade upp: xxxx tar ledningen med 1-0 genom nummer 9 C....J....
Hörde någon i publiken precis efteråt när jag satt på bänken, " där är nummer 9, han som gjorde mål " gissa om man växte :-)
Att vi sedan förlorade matchen med 8-1 var väl inte så kul, men mina minnen av matchen är det jag skrivit ovan. Fortfarande efter ca 16 år kommer jag ihåg precis hur det såg ut, hur jag kände mig, och tillochmed precis hur jag gjorde målet.

Så nervositet är ju inget som behöver vara negativt, tar man tillvara på nervositeten på rätt sätt, så kan man använda den till sin fördel.

Med detta avslutar jag för idag..
Imorgon blir det fotbollsträning och sedan får vi se.

Ha det !!

/ CJ